Ja, då var man hemma igen. Hemma - hemma, hos mamma alltså

Vaknade nyss efter att ha sovit 12 timmar eller något dylikt. Tvingade mig själv att vara vaken till 21 igår iaf, sen fick det vara nog. Vaknade vid 3 på morgonen och vände på tvätten i torkskåpet (jag var också duktig som Patric och tvättade själv igår ), sen tänkte jag att det vore väl trevligt om jag kunde sova en timme till iaf - och vaknade kl 11 igen. Nåväl, det var man väl värd efter en sånhär resa

Jag ser att Patric har lagt upp bilder - men bara sina egna. Taskmört… Får väl lägga upp mina separat då i ett eget galleri. Gör det senare när jag är hemma hos mig i lägenheten.

Några tankar, funderingar och anekdoter från resan som inte har framkommit tidigare i bloggen (och om någon redan har gjort det ber jag om ursäkt)…

Personer som berömde min frisyr: 1 (en hemlös person som desperat ville ha pengar i San Fran).

Personer med en hund i koppel, och hunden i sin tur bar en katt och en mus på sin rygg: 1 (annan hemlös person i San Fran).

Personer som sa Sir till mig och Patric: Oändligt många, överallt, jämnt och ständigt. Så alla som inte tilltalar mig nu på det viset blir jag besviken på.

Personer som verkligen ville veta hur Patric och jag mådde: 0, men alla andra frågade “How are you doing?” utan att bry sig om svaret. Meningar utan innebörd är amerikanare mästare på.

Personer som frågade var i från vi var: Massvis.

Personer som förstod att vi var från Sverige och inte Schweiz: Väldigt få.

Personer som förstod att vi var från Europa: Ett par fler än sådana som förstod skillnaden på Sverige och Schweiz.

Personer som höjde på ögonbrynet, suckade lätt och gav upp utan att ens ställa en motfråga på svaret “Sweden”: Resten.

Pub-ägare som hade pengarna från kassan i en magväska och satt och drack bira på andra sidan disken med gästerna: 1 (i Mariposa).

Pub-ägare som inte hade kassan i en magväska men som drack bira och sprit med bargästerna på rätt sida om disken: Långt fler.

Pub-ägare som på en begäran om Tequila från en gäst  serverade Tequila i ett vinglas till hälften fyllt: 1 (han i Mariposa igen).

Bar-gäst som svepte 1 dl Tequila ur ett vinglas som om det vore det mest naturliga att bli serverade Tequila i och dricka det ur: 1 (han som fick glaset i Mariposa).

Det var lite kortfattade och onyanserat. Mer djuplodat och subtilt blir det senare när resan sjunkit igen. Tills dess, som Patric hade sagt, Live long and prosper.

Då var man tillbaka i Svedala. Resan hem gick bra trots lång väntan i Amsterdam. Sedan jag kom hem har jag vart duktig och tvättat lite samt att jag har fixat alla mina bilder så ni ska kunna spana in dom.
Det blev inte mindre än 1157 st bilder.
Ni kan se samtliga på följande adress, http://gallery.dude.se/album.aspx?id=35

Ha d bra!
/Patric

Ja då var vi inne på sista dygnet. Klockan är nu 16:30 (tisdag) och flyget går väl någon gång efter 15 imorgon.

Idag så checkade vi ut från hotellet i San José och började sakta vår resa tillbaka till San Francisco. Efter en kvart in i resan så stannade vi vid ett shopping center som Peter hade spanat in tidigare. Där gick vi i några timmar och Peter hittade ett par shorts och några t-shirts. Sedan så käkade vi och drog vidare.

Vi tog en lite längre väg till hotellet i San Francisco för att vi (iaf jag) ville åka över en känd bro.

Visst, vi fick åka genom två vägtullar och betala 80-90 kr totalt men det tyckte vi att det var värt Sånna är vi

Till slut efter lite kringlande på San Franciscos gator kom vi till slut fram till vårt hotell. Vi tömde bilen och checkade in. Medans Peter drog iväg till flygplatsen för att lämna tillbaka bilen så tog jag upp väskorna. Han har väl vart borta någon timma nu, hoppas allt går bra

Ikväll så blir det väl slappa, mat och öl innan vi imorgon drar hem till Sverige.

Vi åker som sagt någon gång efter 15 och kommer hem ett dygnet efter pga. tidsskillnaden. Så vi landar i Sverige runt i kring 16 på torsdag.

Fick precis ett SMS av Peter där han frågade vilket rumsnummer vi har så han verkar vara på ingång. Så ni behöver inte vara oroliga!

Vi hörs och ses snart hemma i Svedala! Och titta tillbaka här inom kort så kommer vi att lägga upp länkar till ALLA våra bilder vi tagit under våran resa!

Tack för att ni följt oss under vårt stora äventyr!

Kram, Patric och Peter

Ja så hamnade vi San Jose efter en kortare resa från Mariposa. Runt 3 timmar tog det, på diverse mindre vägar som GPS:en valde. Jag kände igen fenomenet när vi korsade några Interstate’s (som E4:an i Sverige) som kändes mer rätt att köra på än 70-vägarna på korsan och tvärsan. Några vägar var mer bumpiga än en berg-o-dalbana

Nå, väl framme i San Jose checkade vi in på vårt hotell i downtown. San Jose är likt Los Angeles på det viset att det är uppdelat på flera olika städer som ihop bildar en större stad. Efter incheckning åkte vi till Winchester Mystery House

Huset var mer underligt än mystiskt i min och Patrics värld, men spökgrejen och det mystiska kanske lockar mer och låter bättre än att beskriva stället som ett verk av en galenpanna

Kortfattat kan man förklara husets uppkomst på följande sätt. Sarah Winchester var gift med William Winchester, ägare och grundare av Winchester-vapentillverkningen. När William dog började Sarah bygga ett hus i San Jose-området och hon slutade aldrig byggandet av huset, det pågick 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan 365 dagar om året i 38 år. Exakt varför bygget bara fortsatte dog med Sarah, men historien går som sådan att hon hade fått spådomen att bygga ett hus resten av sitt liv för att stilla “andarna” av alla fallna för Winchester-geväret. En annan historia gör gällande att hon helt enkelt blev galen av sorg efter sin familjs bortgång och fortsatte bygga av rent terapeutiska skäl.

Vilken historia som än gäller som den sanna (kanske en kombination av flera?) blev då resultatet ett fullständigt galet bygge med dörrar som leder ut i ingenstans, trappor som går till taket (och inget hål i taket), skåpdörrar som när man öppnar dessa är det bara en vägg bakom.

Efter detta tog vi ett stopp vid vattenhålet i hotellbaren och gav oss ut på vägarna igen. Gåendes. Det var ingen bra idé. Jag läste GPS:en fel. Så vi hamnade i ett mexikanskt-getto-kvarter Det var läskigt. Så nu ligger Patric bakom mig i sängen och surar över att vi tvingades gå en timme i getto-områdena Men hade vi inte gått på den här lilla promenaden hade vi missat följande

Nåja, vi överlevde och vi har fått nog med spänning för den här resan nu Imorgon åker vi tillbaka till San Francisco, förhoppningsvis över Golden Gate-bron. Sen blir det en sista kväll (utan besök i getto-kvarter) innan vi åker hem.

På återseende snart.

Så var dag 2 avslutad i Yosemite. Det blev rekordvarmt idag, precis som det rapporterades om igår på nyheterna. 41 grader varmt i Yosemite-vally (dalen), vilket var nytt rekord för området för maj. En lokal pub-ägare i stan vi bor i nu (1 timme ifrån Yosemite) sa att i Death Valley som vi passerade förut är det oftast 10-15 grader varmare där … Jag tror inte att varken Patric, jag eller bilen hade klarat av 50-55 grader så vi hade tur att vi inte åkte lite senare. Dock var det lite otur för med den här värmen så smälter snön snabbt även på högre höjd och vi hade kunnat utforskat Yosemite mer, nu är fortfarande mycket av vägarna uppe i bergen avstängda. Men man får som sagt se det positiva

Eftersom vi visste om att det skulle bli varmt så åkte gick vi upp tidigt imorse och var i Yosemite redan innan klockan 10. Vi började med att utforska ett vattenfall. Och ja, vi fick väl mer än vad vi hade begärt om vi säger så. Normalt sett hade jag varit glad om vi hade fått se vattenfall på håll - men med all smältvatten så blev det snarare så att vi stod mitt i vattenfallet… Och  smältvatten är inte så varmt… + Att solen inte hade hunnit upp och värmt något. Vi frös så vi skakade och blöta som hundar var vi, men det var de värt för det var en häftig upplevelse

Det här vattenfallet hette för övrigt Bridalveil Fall och är 188 meter högt.

Sen åkte vi vidare i dalen mot något som hette Happy Isles. Namnet gavs av upptäckaren som ansåg att efter att man betraktat det så vackra en stund glömde man all olycka och blev glad. Nåja.. Poeter på 1800-talet var väl något lättare att imponera på, men återigen eftersom smältvatten gjorde att vattenståndet var högt (om än inte rekordhögt) så var det rätt imponerande att stå på de små öarna mitt i forsen och se vatten rusa mot en.

Naturen mellan första vattenfallet och “öarna” i dalen var fantastisk med inramningen av berg och vattenfall runt omkring oss.

Därefter åkte vi till Yosemite Village där det fanns några butiker, museum och utställningar. Åt lunch och travade omkring. Tittade på ytterligare ett vattenfall och blev blöta. Men den här gången var det 40 grader i luften så det var OK Sen kände vi att nog fick vara nog av värme och skog och åkte tillbaka till hotellet för att bada i poolen

Imorgon bär det av till San Jose och Winchester Mystery House (om allt går som det ska). Återkommer med rapport om detta senare.

Efter en övernattning i Fresno så körde vi vidare mot Yosemite National Park för att titta på…mer träd

Vägarna var även här väldigt svängiga och vi hade stora stenar och träd precis vid vägen.

Vårt besök i Yosemite blev kort men lagom. Vi åkte vidare till en liten stad vid namn Mariposa. Vi kom tillbaka till vårt rum för ungefär en timma sedan efter att ha ätit lite pizza och vart på en lokal pub och druckit lite öl.

Nedan ser ni lite bilder från dag 1 i Yosemite.

Nu blir det lite slappa innan vi ska sova och utforska mer utav Yosemite under morgondagen. Tydligen ska det bli 40°C imorgon så vi får se om vi överlever dag 2 i Yosemite

Gårdagens händelser, då internet var lite svajigt igår.

Vårt äventyr fortsatte genom Sequoia National Park. Där var det mesta mycket större än en själv.

Vägarna var väldigt kurviga och svängiga men som tur var så tog Peter det lugnt denna gång

Vårt första sikte i parken var Moro Rock.

Och det fanns även annat folk som tyckte det var en bra ide att åka genom parken denna dag.

På väg mot Moro Rock stannade vi först vid ett museum där vi fick veta lite mer om varför dom stora träden trivs just här och lite annat smått och gott.

Efter en stunds åkande så kom vi fram till Moro Rock, men det krävdes även lite manskraft för att ta sig upp till toppen. Det började med lite trappor sedan så gick vi direkt på berget och utsikten var inte så tokig.

Som ni ser var vi väldigt högt upp och högre skulle vi. Men trots denna höjd och lite tunnare luft så stötte vi på några av Moro Rocks innevånare.

På bilden nedan ser ni lite av dom väldigt “raka” vägarna vi fick åka på genom parken

Väl uppe på toppen av Moro Rock så kunde vi se väldigt långt. Det var en jobbig “kulle” att ta sig upp för men det var det värt för utsikten var fantastisk.

Efter vi tagit oss ner för Moro Rock så var vi tvugna att dricka mycket vatten då vi inte var så kloka att ta med oss det på vägen upp. Därefter åkte vi vidare mot Crescent Meadow. Ett sumpaktigt område som fanns mitt inne i skogen. Och som ni ser runt skylten så är det något vitt på marken. Ja, det är snö Trots denna värme så fanns det snö inne i skogen.

Och apropå stora saker i denna skog så snubblade vi förbi många kottar. Dom var ganska stora. Samt några “små” träd som fallit, som man faktiskt kunde köra genom.

Efter Crescent Meadow och Tunnel log så körde vi vidare genom Sequoia mot The General Sherman Tree som är det största trädet, volymmässigt. General Sherman är 83.8 meter hög och är över 2200 år gammalt. Längst ner av stammen är den 11 meter i diameter eller 31 meter i omkrets. Så det är en riktig tjockis de Och man kände sig väldigt liten när man stod vid den och tittade upp.

På vägen ut ur parken så såg vi lite fler gamlingar än bara träd. Det var några gamla bilar som cruisade sakta men säkert igenom parken.

Och det avslutar vårt äventyr i den stora skogen med dom stora träden i Sequoia National Park.

Efter gårdagens öl och varma färd genom Death Valley blev sänggåendet tidigt och omgående, vilket möjliggjorde en tidig uppstigning idag. Det behövdes eftersom vi hade en närmare 6 timmar lång färd mot Sequoia National Park. Vi hade bokat ett hotell i en stad utanför nationalparken vid namn Visalia, där jag nu sitter och bloggar ifrån.

Vår färd tog oss genom ett varierat landskap som började i öken, övergick till berg och skog, och slutade med stora fält av apelsinträd. Vi tog en “omväg” via ett fint område som kallas för Lake Isabella, känt för sin fina natur. Där stannade vi och fikade vid en liten “strand” vi hittade.

Vi stötte även på lite djur, i varierande storlek.

Ikväll hann vi även med att åka till något slags Adventure Park, där det fanns pizza-buffé och minigolf. Vi åt tills vi sprack och spelade lite efteråt. Patric vann och var allmänt skadeglad

Sen köpte vi öl och åkte hem för att ha TV- och bloggkväll.

Imorgon bär det av in i Sequoia National Park så nu är det sänggående som gäller

Tjipp tjipp.

Efter gårdagens härjningar på stan kom vi iväg rätt sent från Las Vegas. Klockan var närmare lunch när vi nådde BadWater Basin, den lägsta punkten i USA (och om jag minns rätt, även i västra hemisfären). 86 meter under havet eller något dylikt. Och det var rätt varmt där … Temperaturmätaren i bilen (som jag tror brukar sitta undertill bilen och visa en hyfsat rättvis temperatur i skugga) stannade på 105 grader fahrenheit, vilket grovt omräknat blir runt 40-41 grader. Och under bilen är nog enda stället i Death Valley där det är skugga så Rekordet för BadWater Basin är 56 grader celsius i skuggan….

Förutom värmen och allt tillhörande vatten vi drack så var naturen och landskapet fantastiskt på sitt egna speciella sätt. Kargt och ogästvänligt,  men ändå rofyllt och så långt ifrån de tidigare dagarna i Las Vegas man kan komma vilket nästan var välkommande. Las Vegas har sin charm, men efter ett tag blir man nästan mätt på upplevelserna där om man inte har “växt upp” med det (eller lärt sig att gilla den livsstilen).

Vi såg många fler uttorkade sjöar, med tillhörande långa saltfält, än BadWater Basin. Det som slog mig mest förutom saltfälten var hur bergigt det var. Vi åkte över många höga berg, ibland var vi över 6000 feet vilket är runt 1800 meter över havet. Då sjönk också temperaturen drastiskt vilket skapade tillfälle för pauser enbart för att kliva ur bilen och andas lite frisk luft. Solen brände dock fortfarande starkt eftersom vi är så långt söderut och nära ekvatorn.

Efter att ha ätit en lätt lunch i mitten av Death Valley på en ranch vid namn Furnace Creek körde vi vidare mot vårt motell som låg i utkanten av Death Valley, en bit upp på ett berg, vilket innebar då att det var något svalare. Motellet låg verkligen mitt i ödemarken och hade inte ens TV på rummen. Rinnande vatten och öl på restaurangen fanns dock så vi klarade oss rätt bra

Efter vi hade checkat in var klockan bara runt 16 lokal tid, och med så många timmar kvar på dagen hade vi inte kunnat täcka alla med öl (jag skulle helst vara i körbart skick dagen efter..).

Så vi åkte vi iväg till en så kallad “ghost town”, eller på svensk spökstad. Oftast är dessa spökstäder kvarlämningar från städer som växte fram under guldruschen på 1800-talet och början av 1900-talet, som sedan dog ut av olika anledningar. Antingen för att själva gruvan som staden växte upp runt sinade, eller att staden var en knutpunkt för flera gruvor som i sin tur sinade en efter en tills det inte var någon lönsamhet längre med att ha kvar post, affärer osv. Denna spökstad hette Ballarat, och låg en bit söder ut från vårt motell, dock utanför Death Valley.

Det var kusligt att gå omkring i den här spökstaden, även om det inte var så mycket kvar av den nu.

Tillbaka på motellet spenderade vi timmarna som var kvar på dygnet att sitta på restaurangens uteservering med varsin öl i handen, stirrandes in i Death Valley i solnedgångens ljus.

Efter vi hade skrivit föregående blogg-inlägg så begav vi oss ut för en sista tur på strippen i Las Vegas. Vi såg bland annat den berömda vattenfontän-showen utanför Bellagio.

Vi hann även med ett besök i gamla downtown-Las Vegas, med den berömda Fremont Street Experience. Kortfattat kan man säga att det är en lång gata med en tv-skärm som tak. “Världens största TV” sades det, och den var verkligen massiv.

Sen var det sängdags som gällde, Death Valley hägrade dagen därpå (onsdag lokal tid)